Månadens poesipod handlar om den österrikiska poeten Maria Sesienbachers diktsamling Sitta lugnt med ordentliga skor. Gäst i poden är en av bokens översättare, tillika poeten, essäisten och romanförfattaren Cecilia Hansson, själv aktuell med romanen Au Pair.

Maria Seisenbacher är född 1978 och bor Wien. Ruhig sitzen mit festen Schuhen, som utkom 2017 är hennes tredje diktsamling och ges nu ut av Ellerströms förlag i nämnda Cecilia Hanssons och Daniel Gustafssons gemensamma översättning.

[Lyssna på poden? Klicka på pilen!]

Att betrakta sin mor

Vad ser den som betraktar sin mor? Jag menar utöver sin egen mamma. Om hon är ens biologiska mor ser man sitt upphov. Det enda konkreta värn vi har mot intet består ju i vetskapen om att vi en gång varit del av hennes kropp. Man ser en okänd i eller bakom den välkända. Man ser en kunskap om sig själv som alltid är annan och större. Man ser ett minne inflätat i ens eget, någon man kan fråga om sin tidigaste barndom och få svar. Man ser sig själv, förstås, men inte speglad och inte tydligt, utan intill förblandning och förväxling.

Att tänka över det egna och den andre i ljuset av modersrelationen ställer mycket på huvudet. Det pronominella tänkande som präglar många av samtidens teorier om människans vara, väsen och subjektivitet, det som har ett ursprung i strukturalismen och som lägger sådan vikt vid att skilja jag från du, vi från de, dem från oss, mina från dina och deras, etcetera. Det tänkandet hjälper inte den som försöker förstå vad det innebär att betrakta en mor. I modersrelationen ter sig skillnaden mindre som distinktion än som plats och tillstånd, som mellanrum och mellanförskap.

Dikterna i Sitta lugnt med ordentliga skorär, syns det mig, ett utforskande av detta mellanmänskliga predikament. De rör sig i tillståndet och platsen mellan dotter och mor. Men bokens moder är också en alzheimersjuk människa. I så mening betraktar dikterna också den paradoxala upplösningen av moderns vara. Återstår gör hennes existens, som föregår betraktandet och därför alltid måste framstå som något erinrat: Kroppen med dess minnesdigra särdrag. Redan i den första dikten gör Seisenbacher denna distinktion, när hon talar om den andre som någon

/…/
som alltid
fanns
aldrig är

Den reciprocitet som karaktäriserar betraktandet av mödrar, hur distinktionen jag–du blir outredligt i minnesrörelsen, förlorar i Seisenbachers dikter all balans. Modern väcker fortsatt minnen men hyser själv allt färre.

Det Seisenbachers dikter gestaltar och därmed också försöker rädda är mellanrummet och mellanförskapet i relationen till modern. Och den stora sorg dikterna väcker åtminstone i mig beror, tror jag, av att detta existentiella utrymme under läsningens gång faller samman, löses upp. Glömskan framstår på så vis i denna märkvärdiga bok mindre som ett utplånande av en möjlig kunskap om den andre, än som utplånandet av ett möjligt förhållande till sig själv.

När ens mor dör kan man träda i förbindelse med sin internaliserade moder, liksom med andras minnesbilder av henne. Det är ett tillstånd som sorgen kan svara och oftast hjälpa en med att överkomma. Men när ens mor utplånas inuti sin ännu levande kropp, tills hon slutligen existerar men utan att vara, ställs man inför en ensamhet som griper om ens innersta och vränger en ut och in som en gammal handske.

Varat står fram mot intets fond som en taggig vägg av kött vars nya inuti är hud och ansikte och blick och jag, inkapslat och oåtkomligt för alla. Ingen smekning, inget leende, inget seende och inget erkännande kan nå det.

Magnus William-Olsson

____________________________________________

Författarfoto: 
Mate Bach (Maria Seisenbacher)
Martin Vallin (Cecilia Hansson)